Att vilja hjälpa

Jag har under senaste tiden börjat grubbla en del rörande min framtid och vad jag vill göra med mitt liv. Jag är ju föräldraledig nu, och vanligtvis så studerar jag till lärare, men jag vet inte längre om det är lärare jag vill bli. Jag vet att jag kände väldigt starkt för yrket för några år sedan, men nu börjar nya intressen dyka upp. Jag har sedan jag blev förälder börjat fundera mycket rörande föräldrarollen och diskussionerna som går kring detta ämne. Jag har även börjat intressera mig mer för genusrelaterade frågor och politik. Och slutligen vill jag vidareutveckla tanken jag haft med denna blogg. Jag vill göra något av min erfarenhet av vestibulit. Det är ju det ämne denna blogg grundar sig i, och utgår ifrån. Vestibulit har ju blivit ett större ämne, och det börjar pratas om det mer och mer till höger och vänster. Och jag är öppen med min historia och mitt bagage rörande vestibuliten. Men jag vill nå ut till fler, jag tycker detta ämne är viktigt, och jag vill att ännu fler ska få upp ögonen för detta viktiga ämne. Jag vill att det ska pratas mer om det i skolan, t.ex. inom sexualkunskapen. Jag vill nå ut till människor, samhället och framförallt de som drabbas av det, både kvinnor och t.ex. partners. Kanske börja föreläsa om ämnet på något sätt? Jag är ju inte medicinskt kunnig, men jag har min historia och min erfarenhet. Problemet kan verka litet, men jag vet hur mycket det kan förstöra om man inte får hjälp. Jag vill hjälpa, jag vill bidra med mina erfarenheter, tankar och åsikter. Jag vill ge andra, det som jag saknade när jag fick diagnosen.

Så… Vad tror ni kära läsare om dessa tankar? Är jag något på spåren med dessa lösa idéer och tankar?

blogstats trackingpixel

Att bli gravid när man har vestibulit…

Vissa vill inte ha barn, vissa vill. Längtan efter barn är något individuellt, vissa längtar, vissa längtar inte. Vissa vill ha barn, men kan inte få till det på naturlig väg. Vissa behöver hjälp via IVF osv. Vissa vill ha barn, men hör kanske till dem som pga vestibuliten inte ens kan försöka skaffa barn. Man kanske inte ens vet om man, överhuvudtaget, kan bli gravid pga att man inte ens kan ha sex och genomföra samlag. Detta är ofta scenariot då man som kvinna lider av vestibulit. 

Att man ej är fertil av olika anledningar, men att man ens kan, rent praktiskt, försöka skaffa barn. Många brukar säga att, göra barnen är det roliga, men det kanske man inte håller med om alla gånger… När min vestibulit var som värst, så kunde jag räkna antalet genomförda samlag under ca ett år, på mina fem fingrar. Så, att ”försöka skaffa barn/bli gravida” kan, ibland, bli en jobbig historia på många sätt. 

Jag och min pojkvän hade länge pratat om barn, men det var inte så att vi längtade, utan vi var mest okej med tanken på att bilda familj. Jag mår dåligt av hormonella preventivmedel, så jag hade slutat med sånt för länge sedan. Istället använde jag mig av en applikation som heter natural cycles. Så jag hade sedan innan koll på min eventuella fertilitet och menscykel. Vi hade sex under en ägglossning, och lyckades på första försöket. (Har aldrig varit gravid tidigare, så det betyder ju att det inte är så lätt att bli gravid bara så där… Det gäller att pricka rätt!) 

Vid den här tiden var min vestibulit nästintill bra, och det, enligt mig, tackvare yogan. Jag hade genom yoga och meditation lärt min hjärna att koppla av vid och under samlag. Att liksom lärt om, och fått hjärnan att förstå att sex inte alltid gör ont och att det är lugnt. Att min hjärna kunde relaxa och slappna av lite. 

Men vi hade förberett och ställt in oss på att det kunde bli lite tufft med att försöka skaffa barn. Både pga vestibuliten, och plus om det skulle visa sig att vi var ofertila eller så. Så vi hade, av en barnmorska, fått ett kit med sprutor och kateterslangar hemma, för att vi skulle kunna använda oss av inseminering hemma om det skulle bli svårt att få till samlag. Samt att vi hade etablerat en samtalskontakt med en kurator, då det kan bli kämpigt i en relation när man har vestibulit och vill försöka bli gravida. Kan uppstå mycket frustration och besvikelse. Så vi hade förberett oss ordentligt, vilket jag rekommenderar alla att göra om man har vestibulit eller andra saker som orsakar svårigheter; – det finns hjälp att få! 

Att leva med vestibulit kan vara jävligt tufft, men kanske ännu tuffare om och när man vill bli gravid. Var inte rädda för att söka hjälp och stöd! 

Det är lite ironiskt att många säger att en förlossning kan göra att vestibulit blir bättre, då en graviditet (oftast) kräver att man kan genomföra samlag. Det ena utesluter inte det andra… 

Har någon av er läsare också blivit gravida, trots vestibulit? Eller vill ni bli gravida? Eller vill ni alls ha barn? Oavsett så kan ni ju dela med er av era tankar, åsikter, erfarenheter, tips och råd osv. 

Kram ❤

blogstats trackingpixel

Livet efter graviditeten 

Jag kan inte hantera den sorg och oro jag känner för mitt underliv, efter förlossningen. Det är överväldigande… Tankarna på hur mitt underliv ser ut och känns, tar liksom över. Jag ångrar inte mitt barn, men jag ångrar förlossningen. För många är det en stor händelse i livet, och vet många som mer än gärna skulle göra om det. Jag är dock inte en av dem. 

En graviditet och förlossning är en stor påfrestning på kroppen och inte minst gällande de nedre regionerna. Bäckenet utsätts för ett enormt tryck under tiden bebisen ligger i magen, och sedan ska varelsen pressas igenom ett minimalt  utrymme. Klart att det sätter sina spår. Jag är fullt medveten om att min kropp skulle förändras, men kunde aldrig föreställa mig att jag skulle känna såhär. När jag ser på mitt underliv så gråter jag, det bara skär i mig. Sorgen är ofattbar. Och det som stör mig är att trots att jag känner så inför mitt underliv, så klassas detta som normalt. Allt är normalt. Och fan vad jag hatar normer och normalisering. Ingenting är normalt så länge det inte ser ut och känns som det gjorde innan. 

Jag är inte längre så orolig för det estetiska, på utsidan. Allt måste få läka. Det jag nu mår mest dåligt över just nu, är det faktum att det känns som att något buktar ut ur slidmynningen. När jag känner med fingrarna kan jag knappt hitta slidöppningen. Det känns som att det, i slidöppningen, sitter några knölar som liksom är i vägen och typ fyller ut hålet. Skit konstigt! Men när jag tittar med spegel så syns det inget. När man känner med fingrarna i underlivet känns allt så stort, trots att det egentligen är minimala förändringar. Så det är svårt att uppskatta förändringen, och om något är fel… Ska på besök till min gynekolog om ett par veckor, så får hon ta sig en titt. Håller tummarna. 

Vägen tillbaka känns lång, och osäker. Får ta ett steg i taget. Först och främst ska jag börja träffa en psykolog för att få hjälp med depressionen. Så jag får bearbeta sorgen över mitt underliv både verbalt och själsligt, och fysiskt och konkret. Jag också kontaktat en personlig tränare som ägnar sig åt mamma-träning, för att bygga upp min älskade och sköra kropp. Det tar på krafterna att vara förälder… 

blogstats trackingpixel

Jag lever

Den 10 juni kom vår dotter, Alva till världen. Hon är världens finaste, men efter förlossningen förändrades väldigt mycket. Först en kropp som förändrats under nio månaders tid, mitt gravida jag. Sen skedde ännu en förändring under förlossningen. Och på 5 minuter förändrades allt. Enligt barnmorskor och läkare så hade jag en normal graviditet och en normal förlossning. Man kan se spår av graviditeten på min kropp, men det gör mig ingenting. Spåren får gärna finnas där, min kropp är fin ändå. Mitt underliv däremot, kommer aldrig bli vad det en gång var. Och kanske är det för mycket begärt, att underlivet ska se detsamma ut efter att man tryckt ut ett barn som väger 4970 gram. Men trots att det kanske är för mycket begärt, så sörjer jag ändå mitt underliv. Min vestibulit var nästintill bra när jag blev gravid, och underlivet mådde bra under graviditeten. Men nu, efter att min dotter kommit till världen, mår det inte så bra. Eller ja, allt är normalt efter omständigheterna, bla bla bla. Visst, så är det kanske. Men det fyller fortfarande inte det tomrum jag känner efter att jag genomgått förlossningen. Allt rörande vestibuliten rivs upp igen, och det känns som jag är tillbaka på ruta ett. Mitt älskade underliv. Jag fick en andra gradens bristning, som blev mer djup än ytlig. Bristningen gick bakåt mot ändtarmsöppningen, men inte hela vägen. Ungefär halva mellangården fick sys igen. Och jag brast även lite på insidan, så där blev de också tvungna att sy. Allt som allt tror jag det blev 11 stygn.

Jag har aldrig fått sy i hela mitt liv, och mina första stygn blev i det området jag är allra mest rädd om. Och jag vet, att detta kan verka hur fjuttigt som helst. Att många av er kanske tänker ”hon har fått en dotter, och dottern och hon själv mår bra, men här sitter hon och gnäller över underlivet och vad som hänt där”. Ja, och så tänker jag också. Och så får ni tänka, det gör mig ingenting. Men ingen kan förstå den relation jag har till mitt underliv. Mitt underliv är som mitt ansikte, och nu känns det som att någon snittat mig med en kniv kors och tvärs över ansiktet, från öra till öra. Från haka till panna. Jag har varit ett med mitt underliv sedan nästan 8 år tillbaka. Men underlivet är också en del av kroppen, och alla vill väl känna sig hela och kompletta. 

En vecka efter förlossningen fick jag en störtblödning. Jag trodde att jag skulle dö. På riktigt. Men det var delar av moderkakan som inte kommit ut helt vid förlossningen. Det var en mardröm, ett riktigt trauma. Fick åka ambulans med blåljus, blev sövd och en akut skrapning av livmodern. Denna traumatiska upplevelse har satt spår i mig, och rev samtidigt upp känslor jag förträngt i samband med förlossningen. Och nu har jag pga allt, troligtvis, drabbats av en s.k förlossningsdepression. Och som grädden på moset, ska jag under all denna känslomässiga turbulens ha ork till att vara en närvarande förälder till min dotter. Vilket inte är så jäkla lätt alla gånger…

Men mitt i allt kaos, känner jag en så OERHÖRD tacksamhet gentemot Daniel. Han har, och är fortfarande, ett enormt stöd. Kunde inte ha valt en bättre livskamrat. 

Det jag vill säga med detta inlägg, är att det just nu, känns lite svårt på många plan. Hela min värld har skakats om, och nu ska jag försöka ta nya tag och fortsätta med livet. Och det är det som bloggen kommer handla om, nu och framöver. Men det som känns så sjukt, är att vestibuliten känns som en bagatell i jämförelse med det jag känner nu. Allt känns väldigt hopplöst för tillfället.

 Fy. Fan. Aldrig. Mer. Förlossning. (Ledsen om jag spär på rädslan för förlossning hos er som läser, men jag vill aldrig mer genomgå en förlossning. Aldrig.) 

blogstats trackingpixel

Yoga har hjälpt mig

Många av er har säkert hört ord som yoga, mindfulness och meditation. Många har säkert också tyckt att dessa ord låter flummiga och lite hokus-pokus. Det var i alla fall min bild, innan jag gav dessa en chans och läste på mer om deras egentliga innebörd. Yoga för mig, handlar om att vilja det bästa för min kropp, huvud och själ. Yoga för mig handlar också om att lära sig att kommunicera med hela kroppen, att allting hänger ihop och HELA KROPPEN – från kropp till knopp – måste vara i balans för att man ska må bra. Från början körde jag lite yoga hemma, men det var nog mest för det var en trend och det lät häftigt med avancerade poser och ställningar. Men när jag väl började använda mig av mer seriösa videor och lyssna på vad yogalärarna egentligen menade och sa, så ändrades min relation till yogan. Det handlade om att jag var tvungen att lära känna mig själv, och lyssna på min kropp. Yogan har lärt mig att alla är olika, och ingenting fungerar om man hela tiden ska jämföra sig med andra. Yogan handlar inte längre om att kunna stå på huvudet, eller gå ner i spagat – vilket jag förövrigt inte ens kan, och jag vill inte kunna det heller. Yoga består av hundratals olika poser och ställningar, och det finns massor med olika yoga-varianter, en för varje individ och dess behov. Här kan ni läsa om allt som har med yoga, meditation och mindfulness att göra. Denna sida erbjuder även en uppsjö av yogavideos och jag har personligen haft väldigt stor glädje av att vara betalande medlem här! Alla lärare är professionella och kunniga, och det känns som att man deltar i en riktig yogaklass trots att det bara är en inspelad video. Så är ni nyfikna på yoga, så kika in där!

Yoga kan, enligt mig, ha stor positiv effekt när man är drabbad av vestibulit eller andra typer av smärta. (Jag är ingen expert, utan jag utgår bara ifrån mig själv och mina tankar och funderingar. Jag vet bara vad som fungerat för mig, och vad som haft positiv effekt på min smärtproblematik). När man lider av t.ex. vestibulit, så har det blivit en miss-kommunikation mellan hjärna och underlivet. Jag menar inte att smärtan inte är verklig, eller ”på riktigt”, utan återigen att kropp och knopp måste kommunicera för att man ska må bra. Vestibulit är svårt att förklara, och det finns inte speciellt mycket forskning på området, ännu. Men mycket handlar om att samlag en gång gjort ont, och denna smärta minns hjärnan. När detta onda område ska beröras ännu en gång, minns hjärnan hur ont det gjorde en gång, och skickar då en signal till slidan och dess muskler att det är dags att skydda sig mot smärtan. I detta fall, innebär det bäckenbotten och musklerna i slidan spänner på sig och man har som kvinna, svårt att bli våt och kroppen är inte längre redo för att ha sex. (Nu ligger detta fokus mest på samlagssmärta, men om man som jag även har haft/har ont på utsidan av underlivet i sin vardag så kan det hjälpa den generella smärtan också.)

När man lär sig att förstå hur kroppen faktiskt fungerar, så förstår man lättare när det blivit något tokigt och när allt inte fungerar som det ”ska”. Kroppen är ett, men vi människor har en förmåga att ofta dela upp kroppen i olika delar och partier. När vi sedan får ont av något slag, har vi ibland svårt att se sambandet i hela kroppen. Kroppen är smart, och kan vara riktigt komplicerad att förstå sig på. Men det går, men det krävs engagemang.

Om man är drabbad av vestibulit, så är det lätt att fokus hamnar på just samlag och sexliv. Man blir frustrerad över att man inte kan få ha det sexliv man vill, och det kan göra intima relationer väldigt komplicerade. När jag fick min diagnos, så var jag ofta arg och frustrerad över att det gick ut över min relation till min pojkvän. Vi var yngre, och sex hade en större betydelse då. Sex innebar samlag, och utan samlag – inget sexliv, typ. Sex är viktigt för de flesta, och de flesta har ett behov av att få känna intimitet och närhet till andra människor. Men tack vare mina problem, har jag lärt mig att förstå och se helheten av just ett sexliv. Att ett sexliv innebär närhet, intimitet, känslor, tankar, funderingar, samlag, välbefinnande, tillfredsställelse osv. Sex är inte bara sex. När jag och min pojkvän väl lärde oss att kommunicera med varandra, och prata om sex under, innan, efter sex, så blev det mindre laddat och komplicerat. Att vårt sexliv blev mer än bara just samlag och penetration.

Jag har genom yoga, meditation och mindfulness lärt känna HELA min kropp. Jag har lärt känna mig själv, och hur MIN kropp fungerar och vad den sänder ut för signaler. Och sedan har jag överfört mina lärdomar till vårt gemensamma sex- och kärleksliv. Om jag känner mig själv, kan jag lättare uttrycka mina behov och kommunicera dem till min pojkvän. Ingen känner dig, som du känner sig själv. Du måste bli expert på dig själv!

Rent konkret, så har jag använt mig av videor jag hittat på sidan jag länkade till tidigare i inlägget, yogobe.com, samt videor och artiklar jag hittat på youtube och google. Kan man gå en yogakurs så är ju det toppenbra, där man får både kunskap och chans till att praktisera yoga med en kunnig lärare! Innan jag blev gravid ägnade jag ca 60 min varje dag åt yoga. Hade det som morgonrutin under några månader! Även fast det är otroligt skönt för huvud, sinne och själ – så är yoga också otroligt skönt för att mjuka upp kroppen och bl.a. öka rörligheten i muskler och leder. HELA KROPPEN får en skön behandling! Jag har tyckt mycket om de videor där de valt att fokusera på området kring höfterna, då det ofta sitter otroligt mycket spänningar där, både när man har vestibulit men även annars. Mycket av den mentala stressen sätter sig i området kring höfterna, så stretch av höfter kan ibland göra en lite känslosam, men det är för att stress och händelser i livet även sätter sina spår i kroppen, muskler och leder. Kom bara ihåg att ta det varsamt, och lyssna på kroppen hela tiden. Yoga, meditation och mindfulness är ingen mirakelkur för oss som drabbats av vestibulit, utan man måste ge det tid, som med allt annat. Oavsett om din vestibulit, eller underlivssmärta blir bättre av yoga etc, så kommer det ge dig andra positiva effekter. Det kan aldrig bli värre, så att säga… Våga ge det en chans, och var openminded ♥

free-yoga hisingen_runt_solnedgang-2

blogstats trackingpixel

Att vara gravid med vestibulit…

Fick en kommentar från en läsare, som undrade hur min vestibulit påverkats av graviditeten eller hur graviditeten påverkats av vestibuliten :-) Om jag ska vara helt ärlig, så har jag inte märkt av symtomen av vestibuliten speciellt mycket efter att jag blev gravid. Detta kan nog bero på olika faktorer. Eftersom att jag inte har mens under graviditeten, så har mitt underliv blivit skonat från fuktiga bindor och mensskydd. Och jag har ju en ganska så lång menscykel, vilket har resulterat i att min mens har varit väldigt utdragen. Detta har i sin tur lett till klåda, sveda och sköra slemhinnor. Men nu slipper mitt underliv att vara instängt under ca 10 dagar varje månad, och det märks! Jag slutade ju också med hormonella preventivmedel för nästan två år sedan, av anledning att jag inte mådde bra av de extra hormonerna. Jag har ju tidigare streck-ätit mina p-piller för att slippa att ha mens, och det funkande ju till viss del, men i det långa loppet känns det fel mot kroppen att göra så. Därför känns det bra att ”slippa” mens på den naturliga vägen istället :-)

Eftersom att slemhinnorna blir mer svullna och mindre torra under graviditet, så har jag inte haft så mycket klåda och sveda, och det har också tack vare det – fungerat bättre under samlag, vilket känns toppen. Dock har inte sex samma betydelse nu under graviditeten, mycket p.g.a. min foglossning som hela tiden ska jävlas med mig. Och eftersom att jag har blivit mindre rörlig p.g.a. foglossningen och bäckensmärtan, så har jag inte rört mig på samma sätt som tidigare, då jag arbetat och gått mycket. Blir mer stillasittande och viloläge nu, både på gott och ont.

Jag var orolig för att jag skulle få en massa svampinfektioner i samband med graviditeten, men PEPPAR PEPPAR, så har jag varit skonad ifrån det hittills! Eftersom att graviditeten även ändrat om i mina smaklökar och vilken mat jag är sugen på och inte, har jag varit rädd att för mycket snabba kolhydrater skulle späda på risken för svamp, men det verkar inte som att det blivit så – MEN jag har ju 15 veckor kvar också…

Eftersom att vestibuliten var betydligt bättre innan jag blev gravid, så har det nog fortsatt så också. Dock är jag ledsen över att inte kunna yoga och stretcha som jag är van vid, för att inte förvärra foglossningen. Detta skapar ju mycket spänningar i de nedre regionerna, runt höfterna och ljumskarna, men jag får greja med det efter förlossning och bebisen är ute. Däremot har jag ägnat mig en del åt bäckenbottenträning, så det har kanske hjälpt till att ”den stela känslan i underlivet” inte kommit tillbaka helt. Att jag tränar på att knipa och slappna av, gör ju att jag lättare känner skillnad på när jag är avslappnad och spänd. Angående förlossningen, så vill jag, som det ser ut nu föda vaginalt, och oroar mig inte ett dugg för det. Är lite rädd för operationer och så, så en vaginal förlossning känns bättre i knoppen och kroppen. Det sägs ju även att en förlossning kan förbättra vestibulit ytterligare, men det återstår att se. Vill inte gå in mer och vidare på just förlossningen, då jag inte vill fundera så mycket på det. Jag lämnar ansvaret i händerna på kunnig personal på sjukhuset och, det ska bli spännande med en ny erfarenhet! :-)

Så ser väl läget ut just nu, och jag är glad att jag sluppit tampas alldeles för mycket med vestibuliten under graviditeten. Hade blivit alldeles för mycket för min hjärna, då jag har så ont i samband med uppluckringar i bäckenet. Tänkte även skriva ett inlägg om yoga som en hjälp vid vestibulit, då yogan hjälpt mig så mycket i min kamp mot att må bättre, både fysiskt och psykiskt. Vill tills dess, än en gång, tacka för de fina kommentarer som ni lämnar! Det känns så kul att få så mycket positiv feedback på min blogg, och det jag valt att skriva om. Vi får kämpa tillsammans allihoppa! Ingen behöver vara ensam med sin vestibulit, utan vi stödjer och stöttar varandra.

Det är ett par läsare som efterfrågat en mail-adress till mig för att komma i kontakt med mig personligen. Ni får gärna kontakta mig på: emma-karlsson@live.com , men kom ihåg att jag inte är någon expert och utbildad inom ämnet. Jag lovar att försöka hjälpa till så gott jag kan, men jag är inte mer än människa jag med :-)

Ta hand om er så länge, puss & kram!

blogstats trackingpixel

Hänt grejer

Hej, här är jag igen! Jag lever och frodas än så länge. Dock kan jag väl säga att det har hänt en del sedan sist jag skrev här… Här sitter jag, 25 år fyllda och gravid i vecka 20. Jo ja tackar ja! Det är en nyhet så det heter duga. Inte trodde jag att jag skulle bli gravid under tiden som min kamp mot vestibuliten var aktuell. Men jo, så blev det. Känns märkligt att vara gravid, när man knappt har kunnat ligga överhuvudtaget de senaste åren… Men min vestibulit kändes bättre under våren, och det gjorde att frågan om att skaffa barn blev mer aktuell än tidigare. Visst, har vi ju pratat om det under säkert ett par år, men då istället sagt, att om vi blir gravida så kommer vi inte göra abort. Men det känns inte riktigt som samma sak, som att faktiskt bestämma sig för att börja försöka aktivt. Vi försökte aktivt en månad, och POFF sa det bara. I början av föregående år var jag och min sambo hos en barnmorska för att få tag på utrustning, så vi eventuellt kunde bli gravida via inseminering, eller genom att samla sperma i en spruta, och för att sedan, med hjälp av en tunn slang man fäster på sprutan, slutligen spruta in sperman i slidan. Vi villa ha denna utrustning hemma, så vi kunde greja på egen hand i lugn och ro. Men sen behövde vi aldrig använda oss av den metoden, utan det gick på naturlig väg. Men det är väldigt bra att det finns alternativ för oss som inte kan ha samlag alls, eller väldigt sällan. Ingen ska behöva avstå från att skaffa barn, bara för att man lider av vestibulit. Sen är det ju inte säkert att man kan få barn i alla fall, men alla ska åtminstone få chansen att kunna försöka!

Blir så himla glad av att läsa de spår ni lämnar efter er när ni besökt min blogg. Även fast jag känner med varenda en av er genom era besvär, så är jag ändå glad för att det jag skriver uppskattas. Detta är inget lätt ämne att tala om, och det kan lätt uppfattas på fel sätt om man inte är försiktig, men när det rör vestibulit och annan smärta som rör underlivet, så finns det inget bättre sätt att prata om det – än att bara prata om det, utan hysch-pysch och krusiduller. Än så länge forskas det så lite på detta område, så vi drabbade får hjälpas åt. Tills det går att bota, så får vi göra det bästa av situationen. Vi får prata, prata och åter prata om det som drabbat oss. Hjälpa varandra, stötta varandra. Dela med oss av tips och råd. Jag är än en gång inget expert på området, utan jag talar enbart utifrån egna erfarenheter, tankar och åsikter. Jag kan inte bota någon av er, men jag hoppas att jag kan ge er något genom att öppet prata om mina problem och problemet i stort.

Har tänkt ha som års-mål detta år, att ägna lite mer tid åt denna blogg nu framöver. Känns tråkigt att bara skriva inlägg var fjärde månad. Vill ju att denna blogg ska vara någorlunda aktuell, och inte en blogg (som så många andra) som har varit orörd under flera år… När jag själv letade efter bloggare som skrev om vestibulit, så hittade jag bara gamla bloggar som var anonyma och väldigt ouppdaterade. Jag själv fick inte så stort förtroende för dessa typer av bloggar, utan jag tror att man som sökande och läsare vill läsa om någon som man ser ett ansikte på, och som inte bara försvinner hux flux, eller en blogg där ingen skrivit ett inlägg på 5 år. Så därför vill jag ge er där ute en mer uppdaterad och aktuell blogg! Har ni önskemål om vad ni vill läsa om, frågor ni vill ha besvarade, tankar ni vill dela med er av osv, så får ni mer än gärna lämna en kommentar nedan. Ni kan alla vara anonyma, den enda som ser er mejladress är jag och ingen annan! Så har ni något ni vill säga, så gör det. Ordet är fritt!

Tills vidare; ta hand om er, och jag vill önska er alla en god fortsättning!

Kram Emma

Bulle i ugnen :-)

wpid-wp-1451920685858.jpg

image

blogstats trackingpixel

En hjälpande hand

I samhället pratas det inte så mycket om vestibulit eller annan ohälsa som rör underlivet, och könsorganen genrellt. Varför det är så, kan nog ingen ge ett exakt svar på, men det finns många tänkbara faktorer som kan spela in. Det finns många ämnen som i klassas som tabu-ämnen enligt samhällets normer, och vestibulit, svampinfektioner, slidkatarr osv hör nog till denna kategori över ”förbjudna ämnen”. Ämnen så som könssjukdomar, har dock blivit mer okej att prata om. Men fortfarande så ”får” (se: bör) man inte prata om hur jävla ont man har i fittan, hur mycket den där jävla svampinfektionen kliar, hur gärna man vill kunna ha ett penetrerande samlag – om det inte vore för den där jävla vestibuliten. Då kommer följdfrågan, vad är vestibulit? I samhället är det inte heller okej att prata om mens, hur ofta man bajsar, att man lider av analklåda eller hemorrojder. Som sagt, det finns många saker som inte anses som ett okej samtalsämne. Det är saker man ska hålla för sig själv, och som ingen annan vill veta något om. Men ja, det kommer bli mer okej ju mer vi väljer att prata om saker och ting. Vem fan bestämmer vad som är okej att prata om i diverse olika situationer? Jo, det gör vi – invåndarna i samhället. Vi kan ändra på dessa normer och oskrivna lagar som rör diverse samtalsämnen!

Jag vet inte vem du är som läser min blogg, och jag vet inte hur du har hittat hit. Kanske väljer du att lämna, kanske väljer du att återkomma. Det är okej oavsett. Men då jag misstänker att majoriteten av er läsare, har någon slags relation till problem i underlivet, så kanske detta inlägg kan träffa rätt eller vara till hjälp.

Två ord eller begrepp som jag tycker är extra viktiga i frågan om HJÄLP, är tillit och kontinuitet.

Oavsett vad man behöver hjälp med här i livet, vill man alltid kunna känna tillit. Och lika så är det när det kommer till att söka hjälp för problem med underlivet och t.ex. vestibulit. När man väl har tagit mod till sig för att söka hjälp, så spelar egentligen inte kompetens eller utbildning en speciellt avgörande roll. Utan det viktigaste är att man kan känna tillit till den person man valt att anförto sig till. Sen är det ju en stor fördel om personen i fråga även har kompetens och kunskaper inom ämnet det rör. Men den första person man väljer att öppna sig för, och delge sin oro och smärta, den kommer spela en oerhört betydande roll. Det finns mycket kompetent personal i vården, och det finns hjälp att få. Men det första steget är alltid det svåraste. Och det där första bemötandet man får, är av stor betydelse för hur det kommer gå i framtiden. Anledningen är att, om man får ett dåligt bemötande och någon kanske förminskar den oro man känner, då minskar chansen för att man vågar söka vård igen. Man har blivit avvisad en gång, och då är man rädd att det ska bli likadant igen. Så, känner du att du måste få hjälp av något slag, anförtro dig till en person du känner stor tillit och trygghet med. Det kan vara vem som helst; en anhörig, en kompis, en kompis förälder, en släkting, en lärare, en barnmorska, en läkare, en fotbollstränare etc. DET VIKTIGASTE är att du känner att du kan lita på personen, och att det är en person som bryr sig om dig. Låt den personen vara den första att leda dig vidare mot professionell hjälp.

En annan sak som är viktig när man mår dåligt, det är kontinuitet. I början av min sjukdomshistoria så blev jag kastad till höger och vänster, och jag fick träffa läkare på löpande band. Jag har säkert träffat minst 30-40 olika gynekologer, barnmorskor, läkare, kuratorer genom åren som gått. Men det var inte fören jag fick ”mitt eget lilla team” som det verkligen började hända saker. Jag var tvungen att berätta min historia säkert 100 gånger, om och om igen, innan jag tillslut fick berätta min historia och sedan stanna där ett längre tag. Jag fick en paus, jag hade hittat hem. Jag kände trygghet. Jag hade kontinuerlig kontakt med en barnmorska, Helen, och en läkare vid namn Hanne. De var mina stöttepelare under två-tre år, tills jag inte fick gå kvar på ungdomsmottagningen. Sedan dess har jag varit väldigt noggran med att se till att jag haft ett litet antal personen runt i kring mig, på det professionella planet. Genrellt har jag haft mest kontakt med en barnmorska, som i sin tur har kontaktat en gynekolog/läkare då problemen har rört sig utanför dennes expertis. De senaste tre åren har jag vetat vart jag ska vända mig då jag behöver hjälp och stöd. Från att jag från början lyssnade till 30 olika sorters råd rörande mina problem, så valde jag att begränsa mig till två-tre personers råd. Så, se till att det inte är för många enheter och personer som är involverade i dig och din sjukdom. utan begränsa antalet så att du kan känna dig trygg.

Genrella råd är att man ska vända sig till sin närliggande kvinnoklinik eller barnmorskemottagning, om man har problem eller besvär. Men man får ligga på mycket själv, annars blir man lätt bortprioriterad som patient. Man måste stå på sig, grina och skrika – om det är det enda som hjälper. Man måste göra allt för att få någon att lyssna! Men det är också viktigt att man ställer krav på den som ska hjälpa, då personen bör vara insatt i sjukdomen, och om inte – så ska personen kunna skicka dig vidare till någon som kan. Sen vill jag också passa på att säga, att gränserna för att söka vård på annat håll i landet är borttagna, och nu får man som patient söka vård vart man vill i detta avlåna land. Dock kan väntetider variera, men det breddar i alla fall möjligheterna för att hitta guldkornen inom detta område.

Se även till att ta hand om kroppen, OCH KNOPPEN! Man behöver även få samtalsstöd för att orka med sjukdomen rent mentalt och psykiskt. Kropp och knopp går hand i hand, hela tiden :-)

blogstats trackingpixel

Positivt besked!

För ca två veckor sedan var jag på besök hos en läkare som arbetade vid kvinnomottagningen på Danderyds sjukhus. Besöket har varit planerat länge, då ”min” läkare, Lisa, remitterade mig redan i mars eller april detta år. Väntetiden kan bli lång, men den som väntar på något gott…

Besöket gick dock väldigt bra! Då jag har varit på Danderyds sjukhus tidigare, ca 4 år sedan, så trodde jag att det var den läkaren jag skulle träffa igen. Men det var det inte! Kvinnan jag fick träffa var docent inom ämnet vestibulit, vilket bl.a. Innebär att hon är aktuell som forskare inom ämnet. Besöket gick över förväntan, och det var den bästa gyn-undersökningen hittills (om man nu kan uttrycka det så?!). Haha!

Saken var den att hon ställde andra typer av frågor, än vad andra hittills gjort. Hon fick mig t.ex. Att fundera över skillnaden mellan en bra och en dålig period gällande skrevet. För visst finns det skillnader, bara det att man sällan ser det lilla positiva i det övervägande dåliga. Även fast det positiva utgör en liten del av helheten, så är värt att uppmärksammas!

Under själva undersökningen, kunde hon konstatera att min vestibulit är bättre! Och hur kan hon säga så? På vilka grunder? En person jag aldrig träffat tidigare?! Jo, under tiden hon undersökte mig, så märkte hon att jag nästan var helt avslappnad i musklerna runt slidan och själva bäckenbotten. Hon menade på att kvinnor som lider av vestibulit, alltid har en spänning i underlivet. Det är ju delvis därför, det är svårt att ha samlag och att en gyn-undersökning ofta gör ont. Slidan spänner sig för att huvudet säger att t.ex. Penetrationen kommer att göra ont. Och man spänner och oroar sig mentalt för att man är rädd för att få ont. Osv.

Jag är tydligen inte lika spänd som tidigare, vilket kan tyda på att mitt underliv mår bättre. Sen kunde hon, genom att bara titta, se att mitt underliv såg friskt ut. Om hon inte vetat att jag var diagnostiserad med vestibulit, så hade hon aldrig misstänkt att mitt underliv inte mådde bra. Vilket också är ett gott tecken! Jag är övertygad om att yogan är en överlägsen bidragande faktor till dessa framsteg! Jag har liksom lärt mig att slappna av på ett djupare sätt, både mentalt och kroppsligt. Jag har kunnat genomföra flertalet samlag, under loppet av 1-2 månader. Vilket känns som en klar seger :-)

Känns bra med lite positiva besked, för en gångs skull! Hon sa även att jag, i fortsättningen, inte ska fundera så mycket över vad som fungerar och ej rörande underlivet. Jag ska utgå från mig och min kropp, och fortsätta med det som fungerat för mig. Och liksom inte grubbla så mycket över hur skrevet mår, utan försöka att distansera mig och inte tänka så mycket. Låter kanske abstrakt och lättare sagt än gjort, men det kändes bra att höra henne säga det!

Så, tack vare detta känner jag mig hoppfull och glad. It can only get better!

Hur mår ni kära läsare? Dela gärna med er! Och jag vill än en gång tacka för alla kommentarer ni lämnat här! Jag är ingen expert, men jag försöker hjälpa till så gott jag kan. Om ni vill att jag svarar på kommentarer, så ange gärna i kommentaren om ni vill ha svar i privat mejl eller om det går bra att jag svarar i ett inlägg, så alla kan ta del av svaret :-)

Hade så bra så länge, och ta hand om er alla! Tjingeling!

Kram.

image

blogstats trackingpixel

Yoga – hjälp vid vestibulit

Jag har inte alltid varit en aktiv, och en träningsintresserad människa. Men de senaste fyra-fem åren har jag sett till att röra på mig regelbundet, mestadels i form av promenader/löpning, men nu på senare tid har jag även börjat intressera mig för styrketräning, rörlighetsträning samt även yoga och stretch. Att vara aktiv och i rörelse har ju många bra effekter, både när det kommer till den psykiska och fysiska hälsan. Jag använder ofta träning som ett hjälpmedel när jag är stressad, eller i stunder då jag är sur och förbannad. Då hjälper det ofta med lite frisk luft, och att kroppen får svettas lite. Men för att komma till min poäng med detta inlägg, så tror jag att yogan och stretch haft en god inverkan på mina vestibulit-besvär, både mentalt och rent kroppsligt. Man kan ju aldrig säkert veta, men jag upplever ändå skillnad om jag tänker tillbaka samt samtalar lite mer kroppen. Nog känns det lite bättre allt!?

Jag började väl att yoga lite smått för ca två-tre år sedan. I början använde jag mig av någon app, med lite olika program som jag körde lite då och då. Dock innehöll inte den appen så mycket rörande teknik och utförande, så jag gjorde nog en del dumma moves i början. Men jag har inte tagit skada av det, utan jag visste bara inte hur det skulle kännas, samt att jag även är lite överrörlig som inte alltid är till min fördel. Man känner sig liksom jätte vig och rörlig för att man kan böja kroppen hit och dit, men eftersom att det går så pass lätt att töja kroppen så tänker man inte på hur rörelsen egentligen går till – och ska gå till. Samt att man gärna puschar sig själv lite för långt, men det betyder inte att man utför rörelsen med kontroll. I alla fall, så har jag läst mycket om yogan, både i böcker och på nätet. Jag har även haft stor nytta och glädje av mitt konto som jag har hos yoga-sajten yogobe. Där kan man lyssna på föreläsningar, och yoga hemma med professionella yogalärare. Just nu yogar jag mycket på egen hand, och utifrån mig själv och vad jag behöver. Jag har lite poser som jag tycker extra mycket om, samt att jag kör ett ihop plock av lite olika typer av yoga. Ni får se till att läsa in er mer på just yogan, för jag kan prata om det i evigheter, men yogan har verkligen hjälp mig att komma ner i varv och hjälp mig att hitta ett inre lugn. Jag har tidigare trott att yoga och meditation har varit lite hokus pokus och lite väl flummigt. Men jag har numera ändrat uppfattning totalt. Yogan har hjälp mig att koppla samman kropp och knopp, vilket brukar kunna vara problematiskt när man lider av vestibulit. Då t.ex. hjärnan är jävligt kåt, men kroppen har inte hängt med på noterna, eller tvärt om. Spänningarna som vi har i huvudet, sätter sig alltid förr eller senare i kroppen. Genom att arbeta med kropp och sinne samtidigt, så får HELA kroppen en genomkörare och behandling.

Yogan fokuserar mycket på andningen, genom att man ska lyssna och följa andetagen och andningen. Vi människor i dagens samhälle har en tendens att inte djupandas, utan vi andas korta andetag som gör att diafragman och magen inte får arbeta. I yogan får man lära sig att djupandas och ta djupa andetag, som sedan blir mer eller mindre medveten andning. Jag tar oftare och oftare djupare andetag, men som inte längre är så djupa eftersom att min kropp blir mer och mer van vid att andas ordentligt och rätt. Yogan hjälper även till och lär oss att lyssna på kroppen, samt lära känna kroppen. Vart sitter spänningarna? Vart är man mer eller mindre rörlig? Vart har man ont? Är smärtan fysisk eller är smärtan rotad i det inre, på ett djupare plan? Och så vidare.

Efter att jag arbetat lite mer intensivt med yogan, både mentalt och fysiskt, så har det haft positiv inverkan vid de tillfällena då jag ska ha sex. Jag har känt mig mer avslappnad och lugn, och jag har framförallt inte fått ont lika ofta/lätt. Om jag har fått ont, så har smärtan uppenbarat sig efter samlaget. Numera tycker jag om att ha sex, på ett annat sätt. Jag kan längta efter det både fysiskt och psykiskt. Och jag njuter av stunderna på en djupare nivå. Bara positivt hittills i alla fall! :-) Sen har kanske även de mentala spänningarna lättat lite, genom att skrevet mår bättre och det gör att jag inte måste tänka på vestibuliten hela tiden – dagarna i ända. Har tänkt på den tillräckligt de senaste åren, så det är skönt att få låta hjärnan vila lite… Anledningen till att jag inte får lika ont vid sex, kan nog vara delvis för att jag gått hos kiropraktor samt att jag valt att fokusera på att utföra yogaposer och stretchövningar som fokuserar på underkroppen, höfter, säte, bäcken, ben. Mycket av det ”känslomässigt negativa” som drabbar oss människor, så som stress, sorg, ångest osv, sätter sig ofta i området kring höfterna. Så när man stretchar det området kan det delvis blossa upp en del tunga tankar och funderingar, men det är inte så mycket att bry sig om, då det är övergående. Att stretcha höftpartiet kan alltså kännas rent känslomässigt, men det är inget att lägga någon större energi på då det går över efter en liten stund. Andas bara igenom det, så ordnar det sig. Men kroppen får då en liten utrensning av stress och saker som är/har varit känslomässigt jobbiga. Så igång och stretcha med er 😉 Och yoga är ju så bra, då det är en skonsam träningsform då man har ont runt området runt skrevet. Win, Win!

Så jag vill med detta inlägg tipsa er där ute (oavsett om du är drabbad av vestibulit eller ej) att ta in yogan i era liv! Det behöver inte vara en stor förändring, men att införa 5 minuters meditation, tänka lite extra på andningen, läsa lite om yogan, testa att gå på en yogaklass osv. Så känner ni att ni testat allt, så pröva med yoga/stretch på något sätt! :-)

health-benefits-of-yoga-1

meditation

blogstats trackingpixel