Operation, eller inte operation…

Jag är kluven. Jag vet inte hur jag vill göra. Jag hade bestämt mig – trodde jag i alla fall.

Vid förlossningen så fick jag ju en andra gradens bristning i underlivet. Jag fick sy en del stygn, och bristningen blev liksom bakåt, mot ändtarmsöppningen. Så bristningen blev från slidan och genom mellangården. Bristningen har läkt bra, trots att jag hade sjukt ont efteråt. Dock, så har denna bristning resulterat i en del problem… Mitt underliv är ju, p.g.a. bristningen mer öppet och typ ”längre”, om ni förstår hur jag menar. Man kan typ säga att blygdläpparna ser längre ut. Svårt att förklara, och kanske ännu svårare för er läsare att visualisera. I vilket fall som helst, så har inte mina slemhinnor längre skydd på samma sätt, av området utanför slidöppningen. Detta leder i sin tur, till att jag får klåda och sveda i underlivet, och att det ibland liksom bränner. Jag känner ju igen dessa symtom i och med min vestibulit, men skillnaden är att det nu inte spelar någon roll hur mycket jag än smörjer med oljor eller vaselin, eller äter t.ex. tabletter med havtorn, för att stimulera slemhinnorna, det känns fortfarande likadant. Anledningen är att olja och vaselin, direkt absorberas i mina trosor, då fukten inte får stanna kvar i slemhinnorna – eftersom slemhinnorna är mer oskyddade nu och det blir då direkt friktion med mina slemhinnor mot mina trosor. Det är en sak att få klåda och sveda p.g.a vestibuliten, som man inte kan få för, men att jag nu fått problem efter min förlossning, känns på ett annat sätt.

Jag har sökt för dessa symtom, och min gynekolog tycker att barnmorskan som sydde mig efter att Alva kommit ut, kunde ha sytt igen mitt underliv mer. Men min gynekolog säger också, att hon aldrig hade anmärkt på mitt underliv efter bristningen, om jag varit symtomfri. Allt SER bra ut, och är ”medicinskt normalt”, men det KÄNNS inte bra och är inte ”normalt” för mig. Jag har därför blivit erbjuden en ”operation”, där de kan öppna upp och typ ”sy om” i underlivet, så att mitt underliv slipper kännas så öppet, och därmed blir slemhinnorna mer skyddade. Förhoppningsvis. Det finns ju aldrig några garantier, och jag är därför lite kluven i hur jag vill göra, om det är värt det. Men samtidigt så tänker jag, att det är mitt välbefinnande det handlar om. Jag tänker ju, och blir ju påmind om detta VARJE dag. Hela tiden. Det är som vestibulit, men gånger typ tre. Och orsaken är att min inkompetenta barnmorska inte kunde sy ordentligt. (Ja, jag är lite hatisk mot henne. Vill aldrig se fanskapet igen!) Jäääävligt professionellt och moget, jag veeeet. Men det skiter jag i.) Jag kommer ganska vilja ha fler barn i framtiden, men jag tror inte att jag kommer vilja genomföra ännu en förlossning. Utan då väljer jag nog hellre kejsarsnitt. Ingenting ska få komma genom mitt underliv igen. Inte ens en lika fin varelse, som Alva. Jag vill gå igenom livet med gott välbefinnande, och finns det något jag kan göra för min relation till mitt underliv, så vill jag nog göra det.

Men, som sagt, jag är kluven.

blogstats trackingpixel

Bäckenbotten, lite tips och råd och pepp!

Jag satt igår och kollade runt efter information om överaktiv bäckenbotten, då jag, efter graviditet och förlossning, upplever att jag inte riktigt kan slappna av i musklerna i bäckenbotten. Jag känner även att jag inte riktigt får ut allt urin när jag sitter på toaletten och kissar. Jag försöker slappna av, men jag känner mig sällan riktigt ”uttömd på urin”. Jag känner även att jag, fortfarande, är förvirrad i denna djungel av information som rör träning, rehab och återuppbyggnad av kroppen efter graviditet och förlossning. Jag har mer kunskap än vad jag hade från början, men jag blir arg när alla verkar säga olika. Fattar inte hur det kan få florera så mycket olika typer av information, utan att det sätts upp ordentliga och seriösa riktlinjer? Vem ska man lyssna på? Vem vet bäst? Jag googlade lite under gårdagen, och hittade en klinik som håller till i Stockholm. De är ett gäng naprapater som bl.a. är inriktade på mammor och kroppen efter graviditet osv. De verkar otroligt professionella och ordentliga, men ska ringa imorgon när vardagen åter är igång igen.

Man kan på deras hemsida hitta information om bäckenbotten och musklerna som arbetar tillsammans i underlivet. Och där står det klart och tydligt, att smärta kan uppstå i underlivet om man har en dysfunktion i bäckenbotten. Här kan ni läsa mer om detta. Borde inte då, problem med bäckenbotten, rimligtvis kunna vara en orsak till smärta vid samlag, och t.ex. vestibulit? Jag har ju i tidigare inlägg, skrivit att jag blev bättre – och i stort sett helt smärtfri, efter att jag började yoga och stretcha området kring höfter och ljumskar. Jag lärde mig att slappna av i området runt bäckenet, och detta gjorde i sin tur att jag kunde slappna av under sex också. Min version av samlagssmärta och vestibulit, är att det har blivit en felkommunikation mellan musklerna i slidan och hjärnan. Att man en eller flera gånger fått ont vid sex, för att man kanske inte varit tillräckligt upphetsad, stressad, blivit utsatt för sexuella övergrepp eller våldtäkt, osv, och då tror hjärnan att sex eller penetration alltid kommer att göra ont, och då spänner sig musklerna i slidan och runt området i underlivet som försvar. Och när musklerna inte är avslappnade, och man har sex eller penetrerar i alla fall, så får man ont. Hjärnan är kanske upphetsad, men musklerna signalerar att man inte är det. Om kommunikationen mellan underliv och hjärna fungerar, då signalerar hjärnan till underlivet att ”nu händer det grejer och nu är det dags att bli upphetsad”, detta gör att man blir våt och upphetsad rent fysiskt, och då gör sex oftast inte ont. Friktion, mina vänner, är en ond fiende! Hud mot hud är mysigt med en nyfödd bebis, eller när man ligger och gosar, men hud mot hud under sex är allt annat än skönt. Man måste vilja ha sex, för att kunna ha det.

Och tro mig, det kan ibland räcka med att man vid ett tillfälle, inte varit tillräckligt upphetsad vid penetration, och då har hjärnan fått en dålig erfarenhet av sex eller penetrationen. Sex och penetration är SÅ MYCKET MER ÄN BARA DET FYSISKA. Speciellt om man lider av smärta, eller kanske vestibulit. Det är verkligen ingen idé med, att testa att ha sex då och då när man innerst inne vet att man kommer få ont av det. Man ska ALDRIG nöja sig med ett ”okej” samlag eller penetration, det ska ALDRIG göra ont eller kännas obehagligt av något slag! ALDRIG ALDRIG ALDRIG! Man måste skapa goda och fina erfarenheter av att ha sex eller föra in något i slidan. Är man rädd att få ont, så måste man ta små myrsteg, för att visa för underlivet och hjärnan att det inte kommer göra ont. Man måste bli erfaren på nytt, genom att hjälpa sig själv och kroppen att slappna av. Man måste få känna på hur det känns när det inte gör ont, det kanske inte känns skönt de första gångerna, men att få erfara att det inte gör ont är ett steg i rätt riktning. När man vant sig vid att bli berörd utan att få ont, så kan man långsamt börja fokusera på att få beröringen att kännas skön. Orgasm är inget att satsa på när man ska rehabilitera ett smärtsamt underliv, utan fokus ska bara ligga på att inte känna smärta. Får man sedan orgasm eller tycker att det känns lite skönt, så är ju det bara ett plus!

Är man i en relation, så är känslan och klimatet i relationen A och O. Likaså, om man har olika sexpartners. Man måste känna sig trygg i situationen, och man måste känna sig så pass trygg med personen att man vågar backa, säga nej, och framförallt berätta om sin problematik. Tyvärr är inte vestibulit och andra typer av smärta i underlivet, särskilt accepterat i samhället, och många ser fortfarande detta ämne som tabubelagt. Detta är inget som behöver pratas så mycket om, utan sex är bara pang på rödbetan. Nej, det kanske inte är så jäkla upphetsande att få höra att ”du, jag har ont i underlivet”, precis innan man ska få till det, men det är precis lika svårt att ta mod till sig att berätta en sådan sak, som att få höra om det. Det är inte lätt för någon av parterna. Är man i en relation, kan det tära massor på relationen att inte ha ett fungerande sexliv, och är man inte i en relation utan kanske vill ligga runt, så kan ju det bli svårt det med. Vestibulit kan verkligen göra att man inte får leva sitt liv fullt ut, som man själv vill. Vestibulit kan verkligen begränsa en, till den högsta grad.

Men, om du som läser detta, är drabbad på något sätt – antingen genom att du är den som lider av smärtan, eller kanske är du en partner eller vet någon som har denna typ av smärtproblematik. Ge inte upp! Det finns hjälp att få! Men, som jag brukar säga, ge inte upp, och man måste tyvärr som patient stå på sig en hel del. Men här finns det alltid stöd att få. Har du något på hjärtat, så skriv en kommentar, eller fortsätt komma hit och läsa. Vi får se till att stötta och peppa varandra på resan ♥

Kram, / Emma.

blogstats trackingpixel

Du är värd den bästa hjälpen i världen

Trots att det talas mer och mer om vestibulit, och smärta i underlivet, så har vi en lång väg kvar att gå. Det finns många inom vårdsektorn, som inte vet särskilt mycket om diagnosen, men socialstyrelsen ska påbörja ett arbete för att ta fram information om vestibulit, så trovärdig information blir mer tillgänglig för alla. Jag blir så upprörd och förbannad när jag läser era kommentarer, om att bli ifrågasatt och att inte bli trodd. Att smärtan förminskas, och att man som patient blir tagen på allvar. Får man inte träffa kompetenta människor, som tar en på allvar, så tror jag att risken finns att man som smärtdrabbad patient drar sig tillbaka och sluter sig in i sin sjukdom. Att man kanske börjar förminska sig själv, och att man till slut inte ens tror på sin egen smärta. Att man tror att man inbillar sig, och att man säkert bara överdriver. Detta i sin tur, kan göra att mörkertalet ökar då inte tillräckligt många drabbade vågar träda fram, p.g.a att rädslan för att inte bli tagen på allvar, har blivit för stark. För INGEN ska komma och säga att man inte har tillräckligt ont. Vad som är tillräckligt ont, är så otroligt individuellt. Om de inte tror en, så får de se till att utreda smärtan eller se till att skicka en vidare till någon som kan. Tyvärr, tror jag ofta att det är bristen på kunskap som är bakomliggande. Och istället, för att ha lite självinsikt och inse sin egen bristande kompetens, så väljer man att fortsätta behandla patienten – fast man kanske inte egentligen kan göra så mycket för personen.

Men, vi har turen i Sverige att omfattas av det fria vårdvalet, vilket innebär att man som patient och drabbad, har rätt att söka hjälp vart man vill i hela Sverige. Sen, kanske man inte får hjälp på en gång, men man ska veta att man har rätten på sin sida och att all vård, är till för alla mer eller mindre. Tack vare detta fria vårdval, kunde jag äntligen få hjälp vid Vulvamottagningen på Danderyds Sjukhus i Stockholm. Det finns människor som är utbildade, och kunniga. Det finns hjälp att få, det finns människor som kan hjälpa dig som är drabbad. Dock, får man som patient stå på sig och hävda sin sak. Så se till att ha stöd av nära och kära i din omgivning, så att du orkar hela vägen fram till målet. Det kan bli kämpigt, och en lång väntan. Men det är så värt det i slutändan. Så länge, får ni/vi gärna stötta och peppa varandra här i min blogg! Vi måste gå ihop, och kämpa tillsammans systrar ♥

Du är värd den bästa hjälpen i hela världen.
Du ska inte behöva leva med smärta och sorg.
Inse ditt eget värde, trots att kanske inte alltid vården verkar göra det.
Du är inte en i mängden, du är du. Och du förtjänar att må så bra du kan, och vill.

Varma kramar, från Emma & en 8,5 månader gammal Alva :)

blogstats trackingpixel

Identitetskris och kretslopp

Under drygt sex års tid har mitt underliv varit mitt största fokus. Vestibuliten har gjort att mitt underliv blivit mitt centrum, det viktigaste. Mår underlivet bra – mår jag som person och individ bra. Lite den inställningen. Jag har utvecklat ett så otroligt starkt band till mitt underliv, både på gott och ont. Vestibulit är så mycket mer för mig än bara en diagnos, och en term som beskriver det som händer med mitt underliv. Det är en förklaring som jag kunnat klamra mig fast vid. Det är en hjälp, då jag ska säga vad för fel jag har, men samtidigt en term som lätt blandas ihop t.ex. vestibulärt syndrom som har med hjärnan och balansen att göra. Jag blir väldigt glad när människor vet vad vestibulit innebär, då jag både slipper förklara samt att det är bra att kunskapen sprids. Jag har nog inte förstått hur starkt relation jag har haft till mitt underliv, fören typ nu. Under hela min graviditet gick jag runt och oroade mig för förlossningen, fast jag själv inte ville inse det. Jag var så jävla rädd för vad förlossningen skulle orsaka för skador på mitt älskade skrev. Jag var så rädd för bristning, så att jag nu i efterhand ångrar min förlossning big time. (OBS! Detta inlägg speglar INTE min relation till min dotter, utan detta handlar enbart om förlossningen osv, så att ingen får för sig att jag ångrar min dotter. För så är INTE fallet!)

När jag frågar min mamma om hur hon skulle beskriva en förlossning, så säger hon att det går att likna med att skita ut en vattenmelon. Frågar jag kvinnor som är jämnåriga med mig, så beskriver många det, som en nästintill, magisk upplevelse. Att det är det häftigaste de fått varit med om. Att allt annat bleknar i jämförelse. Jag vet inte hur jag skulle, eller ska beskriva en förlossning. För jag vet inte vem jag är utan vestibuliten. Vem är jag utan ont i underlivet? Vad är jag, och vad är vestibuliten? Jag minns knappt hur det är att ha sex utan vestibuliten närvarande. Jag minns hur det är att ha sex utan att få ont, men jag minns inte hur det är att ha sex av ren och skär njutning och inte den minsta tanke på underlivet. Underlivet är närvarande i allt jag gör. Jag tänker på det jämt, mer eller mindre. Jag tänker jämt på hur det känns, om jag har ont eller ej, om det mår bra eller dåligt, hur det ser ut osv. Jag blir också påmind varje gång jag ska byta min dotters blöja. Jag tänker ofta på vad för relation hon kommer att få till sin snippa när hon blir äldre. Hur ska jag prata med henne om sex och samlevnad, när jag själv bara har nästintill negativa bilder av det? Hur ska jag kunna prata om snippan och sex, utan att mina negativa erfarenheter ska avspeglas i samtalet? Hur ska jag svara, om hon ställer frågan (jag har hört många barn fråga just denna specifika fråga rörande sex. Vet att jag själv också ställt den) Hur känns det när man har sex? Vad ska jag svara på en sådan fråga? Det är mycket frågor nu, och det ordnar sig säkert vart efter tiden går, men jag kan inte låta bli att fundera.

Om man har en diagnos, så blir man ofta ett med sin sjukdom. Man kan allt, vet allt, läser allt, pratar om allt, känner allt. Det är nog viktigt att inte sjukdomen eller diagnosen tar över en som person. Man är inte sin diagnos eller sjukdom, men sjukdomen eller diagnosen är en del av en som person. En diagnos eller sjukdom är en erfarenhet, och den förändrar en som person, vare sig man vill eller ej. Det går inte att inte låta sig påverkas. Man får nya perspektiv, man får kanske i och med en diagnos eller sjukdom, nya hjärtefrågor och nya perspektiv. Innan jag fick diagnosen vestibulit, så hade jag ingen aning om vad det var för något. Innan jag fick problem i underlivet, hade jag inte bekymrat mig så mycket om mina nedre regioner. Jag rakade bort allt könshår, jag smörjde aldrig in, jag gick alltid med superdupertighta jeans eller byxor. Men mådde mitt underliv dåligt för det? Jag vet faktiskt inte. Visserligen var jag ju inte sexuellt aktiv på den tiden, så det är ju svårt att veta ur det perspektivet. Då, visste jag INGENTING om underlivet överhuvudtaget. Jag visste vad allt kallades rent fysiskt, men mer än så var det inte. Visst kunde jag ha klåda då och då, när det var sommar och jag sprang runt i bikinibyxor under mina tajta jeans, men då smörjde jag på lite canesten eller dylikt, och sen var det inte mer med det. Men framförallt, så var det ingen som pratade om underlivet eller snoppen heller för den delen. Vi pratade lite om det på sexualkunskapen, men det var ju hemskt pinsamt då och det blev ju inte speciellt seriöst. Vi pratade om mens, preventivmedel, lite om hur man ser ut som man och kvinna. Vi kollade på en tecknad film där två streckgubbar hade sex, vilket givetvis var en man och en kvinna. Jag vet även att vår biologilärare även sa att man som tjej kan få ont första gången man har sex.( Eeeeeeh vaaaaaa?!) Redan då normaliserades smärtan i underlivet. Om man blir inpräntad att man troligtvis kommer få ont när man har sex, då är det väl klart att smärtan troligtvis kommer som ett brev på posten?

Det är mycket som lett fram till hur det är idag. Allt spelar en roll. Men detta är givetvis ingenting jag reflekterat över innan jag fick problem, och det dröjde fram tills det att jag gick ut och berättade om min diagnos och mina problem offentligt. Jisses, jag har fått så många nya perspektiv och ställningstaganden i och med mina problem, samt efter min graviditet och förlossning. Jag har fått upp ögonen för hur verkligheten ser ut, hur hur sjukt väldigt mycket är i denna värld. Jag ser samband, jag ser en cirkel som sluts, ett kretslopp där ALLT spelar en roll. Allting och alla hänger ihop, på ett eller ett annat sätt. Jag är en bricka i spelet nu, jag är inte bara en av alla tusen som är drabbade av vestibulit, utan nu är jag även före detta gravid, förlöst och nu även förälder/mamma. Allt har just blivit betydligt bredare, och rörigare. Jag kan ta ställning i so otroligt många fler frågor, allt från om bäckensmärta till barnuppfostran. Vem är jag nu? Vad är jag nu? Vad har jag varit? Vad vill jag bli? Detta gångna år, har förändrat mig, men jag vet inte riktigt hur. Jag vet bara att det fått mycket annat att blekna, och samtidigt fått andra saker att lysa starkare. Jag hade hittat mig själv, trodde jag, men nu är det rörigt igen. Jag trodde jag var ment to be lärare, men nu vet jag inte längre. Jag trodde det var mitt kall, min livsuppgift, men nu tvivlar jag. Skolans värld älskar jag, men den lyser inte längre starkast. Jag kan tänka mig att arbeta i skolans värld, men i en annan roll än som lärare. Jag ska bara komma på vad, och hur.

Jisses, hur en diagnos kan göra att hela ens värld vänds upp och ner. Identitetskris big time. Känner mig lika vilsen som en elev på högstadiet… Men detta ska vi nog reda ut, eller hur? :-)

blogstats trackingpixel

Att vilja hjälpa

Jag har under senaste tiden börjat grubbla en del rörande min framtid och vad jag vill göra med mitt liv. Jag är ju föräldraledig nu, och vanligtvis så studerar jag till lärare, men jag vet inte längre om det är lärare jag vill bli. Jag vet att jag kände väldigt starkt för yrket för några år sedan, men nu börjar nya intressen dyka upp. Jag har sedan jag blev förälder börjat fundera mycket rörande föräldrarollen och diskussionerna som går kring detta ämne. Jag har även börjat intressera mig mer för genusrelaterade frågor och politik. Och slutligen vill jag vidareutveckla tanken jag haft med denna blogg. Jag vill göra något av min erfarenhet av vestibulit. Det är ju det ämne denna blogg grundar sig i, och utgår ifrån. Vestibulit har ju blivit ett större ämne, och det börjar pratas om det mer och mer till höger och vänster. Och jag är öppen med min historia och mitt bagage rörande vestibuliten. Men jag vill nå ut till fler, jag tycker detta ämne är viktigt, och jag vill att ännu fler ska få upp ögonen för detta viktiga ämne. Jag vill att det ska pratas mer om det i skolan, t.ex. inom sexualkunskapen. Jag vill nå ut till människor, samhället och framförallt de som drabbas av det, både kvinnor och t.ex. partners. Kanske börja föreläsa om ämnet på något sätt? Jag är ju inte medicinskt kunnig, men jag har min historia och min erfarenhet. Problemet kan verka litet, men jag vet hur mycket det kan förstöra om man inte får hjälp. Jag vill hjälpa, jag vill bidra med mina erfarenheter, tankar och åsikter. Jag vill ge andra, det som jag saknade när jag fick diagnosen.

Så… Vad tror ni kära läsare om dessa tankar? Är jag något på spåren med dessa lösa idéer och tankar?

blogstats trackingpixel

Att bli gravid när man har vestibulit…

Vissa vill inte ha barn, vissa vill. Längtan efter barn är något individuellt, vissa längtar, vissa längtar inte. Vissa vill ha barn, men kan inte få till det på naturlig väg. Vissa behöver hjälp via IVF osv. Vissa vill ha barn, men hör kanske till dem som pga vestibuliten inte ens kan försöka skaffa barn. Man kanske inte ens vet om man, överhuvudtaget, kan bli gravid pga att man inte ens kan ha sex och genomföra samlag. Detta är ofta scenariot då man som kvinna lider av vestibulit. 

Att man ej är fertil av olika anledningar, men att man ens kan, rent praktiskt, försöka skaffa barn. Många brukar säga att, göra barnen är det roliga, men det kanske man inte håller med om alla gånger… När min vestibulit var som värst, så kunde jag räkna antalet genomförda samlag under ca ett år, på mina fem fingrar. Så, att ”försöka skaffa barn/bli gravida” kan, ibland, bli en jobbig historia på många sätt. 

Jag och min pojkvän hade länge pratat om barn, men det var inte så att vi längtade, utan vi var mest okej med tanken på att bilda familj. Jag mår dåligt av hormonella preventivmedel, så jag hade slutat med sånt för länge sedan. Istället använde jag mig av en applikation som heter natural cycles. Så jag hade sedan innan koll på min eventuella fertilitet och menscykel. Vi hade sex under en ägglossning, och lyckades på första försöket. (Har aldrig varit gravid tidigare, så det betyder ju att det inte är så lätt att bli gravid bara så där… Det gäller att pricka rätt!) 

Vid den här tiden var min vestibulit nästintill bra, och det, enligt mig, tackvare yogan. Jag hade genom yoga och meditation lärt min hjärna att koppla av vid och under samlag. Att liksom lärt om, och fått hjärnan att förstå att sex inte alltid gör ont och att det är lugnt. Att min hjärna kunde relaxa och slappna av lite. 

Men vi hade förberett och ställt in oss på att det kunde bli lite tufft med att försöka skaffa barn. Både pga vestibuliten, och plus om det skulle visa sig att vi var ofertila eller så. Så vi hade, av en barnmorska, fått ett kit med sprutor och kateterslangar hemma, för att vi skulle kunna använda oss av inseminering hemma om det skulle bli svårt att få till samlag. Samt att vi hade etablerat en samtalskontakt med en kurator, då det kan bli kämpigt i en relation när man har vestibulit och vill försöka bli gravida. Kan uppstå mycket frustration och besvikelse. Så vi hade förberett oss ordentligt, vilket jag rekommenderar alla att göra om man har vestibulit eller andra saker som orsakar svårigheter; – det finns hjälp att få! 

Att leva med vestibulit kan vara jävligt tufft, men kanske ännu tuffare om och när man vill bli gravid. Var inte rädda för att söka hjälp och stöd! 

Det är lite ironiskt att många säger att en förlossning kan göra att vestibulit blir bättre, då en graviditet (oftast) kräver att man kan genomföra samlag. Det ena utesluter inte det andra… 

Har någon av er läsare också blivit gravida, trots vestibulit? Eller vill ni bli gravida? Eller vill ni alls ha barn? Oavsett så kan ni ju dela med er av era tankar, åsikter, erfarenheter, tips och råd osv. 

Kram ❤

blogstats trackingpixel

Livet efter graviditeten 

Jag kan inte hantera den sorg och oro jag känner för mitt underliv, efter förlossningen. Det är överväldigande… Tankarna på hur mitt underliv ser ut och känns, tar liksom över. Jag ångrar inte mitt barn, men jag ångrar förlossningen. För många är det en stor händelse i livet, och vet många som mer än gärna skulle göra om det. Jag är dock inte en av dem. 

En graviditet och förlossning är en stor påfrestning på kroppen och inte minst gällande de nedre regionerna. Bäckenet utsätts för ett enormt tryck under tiden bebisen ligger i magen, och sedan ska varelsen pressas igenom ett minimalt  utrymme. Klart att det sätter sina spår. Jag är fullt medveten om att min kropp skulle förändras, men kunde aldrig föreställa mig att jag skulle känna såhär. När jag ser på mitt underliv så gråter jag, det bara skär i mig. Sorgen är ofattbar. Och det som stör mig är att trots att jag känner så inför mitt underliv, så klassas detta som normalt. Allt är normalt. Och fan vad jag hatar normer och normalisering. Ingenting är normalt så länge det inte ser ut och känns som det gjorde innan. 

Jag är inte längre så orolig för det estetiska, på utsidan. Allt måste få läka. Det jag nu mår mest dåligt över just nu, är det faktum att det känns som att något buktar ut ur slidmynningen. När jag känner med fingrarna kan jag knappt hitta slidöppningen. Det känns som att det, i slidöppningen, sitter några knölar som liksom är i vägen och typ fyller ut hålet. Skit konstigt! Men när jag tittar med spegel så syns det inget. När man känner med fingrarna i underlivet känns allt så stort, trots att det egentligen är minimala förändringar. Så det är svårt att uppskatta förändringen, och om något är fel… Ska på besök till min gynekolog om ett par veckor, så får hon ta sig en titt. Håller tummarna. 

Vägen tillbaka känns lång, och osäker. Får ta ett steg i taget. Först och främst ska jag börja träffa en psykolog för att få hjälp med depressionen. Så jag får bearbeta sorgen över mitt underliv både verbalt och själsligt, och fysiskt och konkret. Jag också kontaktat en personlig tränare som ägnar sig åt mamma-träning, för att bygga upp min älskade och sköra kropp. Det tar på krafterna att vara förälder… 

blogstats trackingpixel

Jag lever

Den 10 juni kom vår dotter, Alva till världen. Hon är världens finaste, men efter förlossningen förändrades väldigt mycket. Först en kropp som förändrats under nio månaders tid, mitt gravida jag. Sen skedde ännu en förändring under förlossningen. Och på 5 minuter förändrades allt. Enligt barnmorskor och läkare så hade jag en normal graviditet och en normal förlossning. Man kan se spår av graviditeten på min kropp, men det gör mig ingenting. Spåren får gärna finnas där, min kropp är fin ändå. Mitt underliv däremot, kommer aldrig bli vad det en gång var. Och kanske är det för mycket begärt, att underlivet ska se detsamma ut efter att man tryckt ut ett barn som väger 4970 gram. Men trots att det kanske är för mycket begärt, så sörjer jag ändå mitt underliv. Min vestibulit var nästintill bra när jag blev gravid, och underlivet mådde bra under graviditeten. Men nu, efter att min dotter kommit till världen, mår det inte så bra. Eller ja, allt är normalt efter omständigheterna, bla bla bla. Visst, så är det kanske. Men det fyller fortfarande inte det tomrum jag känner efter att jag genomgått förlossningen. Allt rörande vestibuliten rivs upp igen, och det känns som jag är tillbaka på ruta ett. Mitt älskade underliv. Jag fick en andra gradens bristning, som blev mer djup än ytlig. Bristningen gick bakåt mot ändtarmsöppningen, men inte hela vägen. Ungefär halva mellangården fick sys igen. Och jag brast även lite på insidan, så där blev de också tvungna att sy. Allt som allt tror jag det blev 11 stygn.

Jag har aldrig fått sy i hela mitt liv, och mina första stygn blev i det området jag är allra mest rädd om. Och jag vet, att detta kan verka hur fjuttigt som helst. Att många av er kanske tänker ”hon har fått en dotter, och dottern och hon själv mår bra, men här sitter hon och gnäller över underlivet och vad som hänt där”. Ja, och så tänker jag också. Och så får ni tänka, det gör mig ingenting. Men ingen kan förstå den relation jag har till mitt underliv. Mitt underliv är som mitt ansikte, och nu känns det som att någon snittat mig med en kniv kors och tvärs över ansiktet, från öra till öra. Från haka till panna. Jag har varit ett med mitt underliv sedan nästan 8 år tillbaka. Men underlivet är också en del av kroppen, och alla vill väl känna sig hela och kompletta. 

En vecka efter förlossningen fick jag en störtblödning. Jag trodde att jag skulle dö. På riktigt. Men det var delar av moderkakan som inte kommit ut helt vid förlossningen. Det var en mardröm, ett riktigt trauma. Fick åka ambulans med blåljus, blev sövd och en akut skrapning av livmodern. Denna traumatiska upplevelse har satt spår i mig, och rev samtidigt upp känslor jag förträngt i samband med förlossningen. Och nu har jag pga allt, troligtvis, drabbats av en s.k förlossningsdepression. Och som grädden på moset, ska jag under all denna känslomässiga turbulens ha ork till att vara en närvarande förälder till min dotter. Vilket inte är så jäkla lätt alla gånger…

Men mitt i allt kaos, känner jag en så OERHÖRD tacksamhet gentemot Daniel. Han har, och är fortfarande, ett enormt stöd. Kunde inte ha valt en bättre livskamrat. 

Det jag vill säga med detta inlägg, är att det just nu, känns lite svårt på många plan. Hela min värld har skakats om, och nu ska jag försöka ta nya tag och fortsätta med livet. Och det är det som bloggen kommer handla om, nu och framöver. Men det som känns så sjukt, är att vestibuliten känns som en bagatell i jämförelse med det jag känner nu. Allt känns väldigt hopplöst för tillfället.

 Fy. Fan. Aldrig. Mer. Förlossning. (Ledsen om jag spär på rädslan för förlossning hos er som läser, men jag vill aldrig mer genomgå en förlossning. Aldrig.) 

blogstats trackingpixel

Yoga har hjälpt mig

Många av er har säkert hört ord som yoga, mindfulness och meditation. Många har säkert också tyckt att dessa ord låter flummiga och lite hokus-pokus. Det var i alla fall min bild, innan jag gav dessa en chans och läste på mer om deras egentliga innebörd. Yoga för mig, handlar om att vilja det bästa för min kropp, huvud och själ. Yoga för mig handlar också om att lära sig att kommunicera med hela kroppen, att allting hänger ihop och HELA KROPPEN – från kropp till knopp – måste vara i balans för att man ska må bra. Från början körde jag lite yoga hemma, men det var nog mest för det var en trend och det lät häftigt med avancerade poser och ställningar. Men när jag väl började använda mig av mer seriösa videor och lyssna på vad yogalärarna egentligen menade och sa, så ändrades min relation till yogan. Det handlade om att jag var tvungen att lära känna mig själv, och lyssna på min kropp. Yogan har lärt mig att alla är olika, och ingenting fungerar om man hela tiden ska jämföra sig med andra. Yogan handlar inte längre om att kunna stå på huvudet, eller gå ner i spagat – vilket jag förövrigt inte ens kan, och jag vill inte kunna det heller. Yoga består av hundratals olika poser och ställningar, och det finns massor med olika yoga-varianter, en för varje individ och dess behov. Här kan ni läsa om allt som har med yoga, meditation och mindfulness att göra. Denna sida erbjuder även en uppsjö av yogavideos och jag har personligen haft väldigt stor glädje av att vara betalande medlem här! Alla lärare är professionella och kunniga, och det känns som att man deltar i en riktig yogaklass trots att det bara är en inspelad video. Så är ni nyfikna på yoga, så kika in där!

Yoga kan, enligt mig, ha stor positiv effekt när man är drabbad av vestibulit eller andra typer av smärta. (Jag är ingen expert, utan jag utgår bara ifrån mig själv och mina tankar och funderingar. Jag vet bara vad som fungerat för mig, och vad som haft positiv effekt på min smärtproblematik). När man lider av t.ex. vestibulit, så har det blivit en miss-kommunikation mellan hjärna och underlivet. Jag menar inte att smärtan inte är verklig, eller ”på riktigt”, utan återigen att kropp och knopp måste kommunicera för att man ska må bra. Vestibulit är svårt att förklara, och det finns inte speciellt mycket forskning på området, ännu. Men mycket handlar om att samlag en gång gjort ont, och denna smärta minns hjärnan. När detta onda område ska beröras ännu en gång, minns hjärnan hur ont det gjorde en gång, och skickar då en signal till slidan och dess muskler att det är dags att skydda sig mot smärtan. I detta fall, innebär det bäckenbotten och musklerna i slidan spänner på sig och man har som kvinna, svårt att bli våt och kroppen är inte längre redo för att ha sex. (Nu ligger detta fokus mest på samlagssmärta, men om man som jag även har haft/har ont på utsidan av underlivet i sin vardag så kan det hjälpa den generella smärtan också.)

När man lär sig att förstå hur kroppen faktiskt fungerar, så förstår man lättare när det blivit något tokigt och när allt inte fungerar som det ”ska”. Kroppen är ett, men vi människor har en förmåga att ofta dela upp kroppen i olika delar och partier. När vi sedan får ont av något slag, har vi ibland svårt att se sambandet i hela kroppen. Kroppen är smart, och kan vara riktigt komplicerad att förstå sig på. Men det går, men det krävs engagemang.

Om man är drabbad av vestibulit, så är det lätt att fokus hamnar på just samlag och sexliv. Man blir frustrerad över att man inte kan få ha det sexliv man vill, och det kan göra intima relationer väldigt komplicerade. När jag fick min diagnos, så var jag ofta arg och frustrerad över att det gick ut över min relation till min pojkvän. Vi var yngre, och sex hade en större betydelse då. Sex innebar samlag, och utan samlag – inget sexliv, typ. Sex är viktigt för de flesta, och de flesta har ett behov av att få känna intimitet och närhet till andra människor. Men tack vare mina problem, har jag lärt mig att förstå och se helheten av just ett sexliv. Att ett sexliv innebär närhet, intimitet, känslor, tankar, funderingar, samlag, välbefinnande, tillfredsställelse osv. Sex är inte bara sex. När jag och min pojkvän väl lärde oss att kommunicera med varandra, och prata om sex under, innan, efter sex, så blev det mindre laddat och komplicerat. Att vårt sexliv blev mer än bara just samlag och penetration.

Jag har genom yoga, meditation och mindfulness lärt känna HELA min kropp. Jag har lärt känna mig själv, och hur MIN kropp fungerar och vad den sänder ut för signaler. Och sedan har jag överfört mina lärdomar till vårt gemensamma sex- och kärleksliv. Om jag känner mig själv, kan jag lättare uttrycka mina behov och kommunicera dem till min pojkvän. Ingen känner dig, som du känner sig själv. Du måste bli expert på dig själv!

Rent konkret, så har jag använt mig av videor jag hittat på sidan jag länkade till tidigare i inlägget, yogobe.com, samt videor och artiklar jag hittat på youtube och google. Kan man gå en yogakurs så är ju det toppenbra, där man får både kunskap och chans till att praktisera yoga med en kunnig lärare! Innan jag blev gravid ägnade jag ca 60 min varje dag åt yoga. Hade det som morgonrutin under några månader! Även fast det är otroligt skönt för huvud, sinne och själ – så är yoga också otroligt skönt för att mjuka upp kroppen och bl.a. öka rörligheten i muskler och leder. HELA KROPPEN får en skön behandling! Jag har tyckt mycket om de videor där de valt att fokusera på området kring höfterna, då det ofta sitter otroligt mycket spänningar där, både när man har vestibulit men även annars. Mycket av den mentala stressen sätter sig i området kring höfterna, så stretch av höfter kan ibland göra en lite känslosam, men det är för att stress och händelser i livet även sätter sina spår i kroppen, muskler och leder. Kom bara ihåg att ta det varsamt, och lyssna på kroppen hela tiden. Yoga, meditation och mindfulness är ingen mirakelkur för oss som drabbats av vestibulit, utan man måste ge det tid, som med allt annat. Oavsett om din vestibulit, eller underlivssmärta blir bättre av yoga etc, så kommer det ge dig andra positiva effekter. Det kan aldrig bli värre, så att säga… Våga ge det en chans, och var openminded ♥

free-yoga hisingen_runt_solnedgang-2

blogstats trackingpixel

Att vara gravid med vestibulit…

Fick en kommentar från en läsare, som undrade hur min vestibulit påverkats av graviditeten eller hur graviditeten påverkats av vestibuliten :-) Om jag ska vara helt ärlig, så har jag inte märkt av symtomen av vestibuliten speciellt mycket efter att jag blev gravid. Detta kan nog bero på olika faktorer. Eftersom att jag inte har mens under graviditeten, så har mitt underliv blivit skonat från fuktiga bindor och mensskydd. Och jag har ju en ganska så lång menscykel, vilket har resulterat i att min mens har varit väldigt utdragen. Detta har i sin tur lett till klåda, sveda och sköra slemhinnor. Men nu slipper mitt underliv att vara instängt under ca 10 dagar varje månad, och det märks! Jag slutade ju också med hormonella preventivmedel för nästan två år sedan, av anledning att jag inte mådde bra av de extra hormonerna. Jag har ju tidigare streck-ätit mina p-piller för att slippa att ha mens, och det funkande ju till viss del, men i det långa loppet känns det fel mot kroppen att göra så. Därför känns det bra att ”slippa” mens på den naturliga vägen istället :-)

Eftersom att slemhinnorna blir mer svullna och mindre torra under graviditet, så har jag inte haft så mycket klåda och sveda, och det har också tack vare det – fungerat bättre under samlag, vilket känns toppen. Dock har inte sex samma betydelse nu under graviditeten, mycket p.g.a. min foglossning som hela tiden ska jävlas med mig. Och eftersom att jag har blivit mindre rörlig p.g.a. foglossningen och bäckensmärtan, så har jag inte rört mig på samma sätt som tidigare, då jag arbetat och gått mycket. Blir mer stillasittande och viloläge nu, både på gott och ont.

Jag var orolig för att jag skulle få en massa svampinfektioner i samband med graviditeten, men PEPPAR PEPPAR, så har jag varit skonad ifrån det hittills! Eftersom att graviditeten även ändrat om i mina smaklökar och vilken mat jag är sugen på och inte, har jag varit rädd att för mycket snabba kolhydrater skulle späda på risken för svamp, men det verkar inte som att det blivit så – MEN jag har ju 15 veckor kvar också…

Eftersom att vestibuliten var betydligt bättre innan jag blev gravid, så har det nog fortsatt så också. Dock är jag ledsen över att inte kunna yoga och stretcha som jag är van vid, för att inte förvärra foglossningen. Detta skapar ju mycket spänningar i de nedre regionerna, runt höfterna och ljumskarna, men jag får greja med det efter förlossning och bebisen är ute. Däremot har jag ägnat mig en del åt bäckenbottenträning, så det har kanske hjälpt till att ”den stela känslan i underlivet” inte kommit tillbaka helt. Att jag tränar på att knipa och slappna av, gör ju att jag lättare känner skillnad på när jag är avslappnad och spänd. Angående förlossningen, så vill jag, som det ser ut nu föda vaginalt, och oroar mig inte ett dugg för det. Är lite rädd för operationer och så, så en vaginal förlossning känns bättre i knoppen och kroppen. Det sägs ju även att en förlossning kan förbättra vestibulit ytterligare, men det återstår att se. Vill inte gå in mer och vidare på just förlossningen, då jag inte vill fundera så mycket på det. Jag lämnar ansvaret i händerna på kunnig personal på sjukhuset och, det ska bli spännande med en ny erfarenhet! :-)

Så ser väl läget ut just nu, och jag är glad att jag sluppit tampas alldeles för mycket med vestibuliten under graviditeten. Hade blivit alldeles för mycket för min hjärna, då jag har så ont i samband med uppluckringar i bäckenet. Tänkte även skriva ett inlägg om yoga som en hjälp vid vestibulit, då yogan hjälpt mig så mycket i min kamp mot att må bättre, både fysiskt och psykiskt. Vill tills dess, än en gång, tacka för de fina kommentarer som ni lämnar! Det känns så kul att få så mycket positiv feedback på min blogg, och det jag valt att skriva om. Vi får kämpa tillsammans allihoppa! Ingen behöver vara ensam med sin vestibulit, utan vi stödjer och stöttar varandra.

Det är ett par läsare som efterfrågat en mail-adress till mig för att komma i kontakt med mig personligen. Ni får gärna kontakta mig på: emma-karlsson@live.com , men kom ihåg att jag inte är någon expert och utbildad inom ämnet. Jag lovar att försöka hjälpa till så gott jag kan, men jag är inte mer än människa jag med :-)

Ta hand om er så länge, puss & kram!

blogstats trackingpixel