När sorg omvänds till styrka

För ett år sedan var jag skärrad och skakad. Jag var nyförlöst och genomgick något slags sorgearbete. En sorgeprocess som startade direkt efter att Alva kommit till världen. Eller egentligen startade denna process typ vid sista krystningen innan hon kom ut, då jag kände att jag krystade fast jag inte hade en värk. Fy fan, det går verkligen rysningar genom kroppen när jag tänker tillbaka på hur rädd jag faktiskt var under loppet av ca 24 timmar. Jag var så jävla rädd, så jag fattade inte ens själv. Inte ens D förstod nog hur rädd jag faktiskt var. Hur mina tankar gick i huvudet, runt, runt, runt. Jag kan verkligen skratta, för att det är så absurt, när jag hör om kvinnor som berättar att de fött utan bedövning och lustgas. Hur de använt den mentala styrkan och kraften för att fokusera under förlossningen. Det hade aldrig varit möjligt för mig, då dessa stressande och ångestfyllda tankar tog upp hela min tankeverksamhet. Jag ville nog aldrig, innerst inne, föda vaginalt. Jag skulle aldrig ha gjort det, inte p.g.a förlossningsskadorna, bristning osv, utan mer för att jag var FÖR rädd.

Nu är det 14 månader och åtta dagar sedan Alva kom till världen. Och i mitt fall, har tiden läkt många av mina sår, både fysiskt och psykiskt. Jag kan se på allt, objektivt. Ibland. Och ibland blir jag ångestfylld, så fort jag tänker tillbaka på all denna tid som gått. Men jag lever, och jag mår faktiskt bra. Jag har väl på något sätt försonat mig med allt som hänt. Inte för att det är det rätta, utan för att inte drunkna i sorg och ångest. För att faktiskt överleva, och gå vidare.

All denna sorg har omvänts till någon slags styrka, till någon slags kraft. Jag är stridslysten och arg.

Jag har under denna gångna tid blivit feminist, och ägnar numera mycket av min tid åt feminism, genus och kvinnofrågor. Jag arbetar inte med det bokstavligen, men jag TÄNKER mycket på saker som handlar om feminism, som är relaterat till genus och kvinnofrågor. Jag genomgår någon slags identitetsutveckling. Jag tänkte skriva identitetskris, men det är ingen kris. Jag älskar denna utveckling, och jag lär mig nya saker varje dag. Jag har lärt känna massa nya människor, och fått upp mina ögon för problem och strukturer jag aldrig lagt märke till tidigare. Jag kan nu TYDLIGT se hur frågor, sjukdomar och problem som rör oss med snippor och livmoder, bortprioriteras. Hur många av oss blir illa tvungna att leva i tystnad, skam och ensamhet. Jag blir så jäkla förbannad när jag tänker på detta. Hur det inte är vårat fel att vi får leta med ljus och lykta efter en vettig gynekolog som kan ge en vettig jäkla diagnos. Eller hur vi inte blir tagna på allvar, utan får genomlida flera år av kamp för att göra sin röst hörd. Eller att vi får argumentera till förbannelse, för att någon ens ska tro på oss och FÖRSTÅ att vi har jävligt ont och att vi vill ha hjälp! Vi lever i ett samhälle av män, och för män. Män förstår inte oss med snippa och/eller livmoder. De fattar inte hur mycket problem som kan drabba oss.

Det finns så mycket att säga och prata om gällande snippor och livmödrar. Det är inte bara vestibulit som är problematiskt, utan det finns många andra smärtor som kan drabba oss. Men det är ju vestibulit eller typ smärta i underlivet som jag ”kan” något om. Och kanske också, numera, förlossningsrelaterade problem och skador. Jag forskar inte, men jag tycker mig ändå se ett samband mellan typ vestibulit och förlossningsrädsla. Eller den typen av förlossningsrädsla som jag hade/har. Inte att jag kommer dö, eller att bebisen kommer dö, utan att den vaginala förlossningen kommer relatera i ett skadat och demolerat underliv. Att jag kommer drabbas av framfall. Att jag aldrig kommer kunna njuta av sex igen osv. Den rädslan som jag känner, inte riktigt tas på allvar. För gud förbjude om du oroar dig för den estetiska biten av ditt underliv, när du faktiskt haft en ”medicinskt normal” förlossning och att både jag och mitt barn tog oss hela ur detta förlopp.

Vad jag är trött på att tystas ner, vad jag är trött på att skämmas. Jag är så ledsen för er som inte vågar delge någon vad ni faktiskt går i genom, hur ni faktiskt mår. Att många av oss måste ljuga, eller förminska oss, för att inte känna att vi är till besvär. Att samhället inte förstår hur ont man kan ha, och hur jävla dåligt man kan må när man lider av t.ex. vestibulit.

Jag ska försöka, så gott jag kan och förmår, att ta kampen. Jag vill kämpa för er som inte fått hjälp, som lider i tystnad och skam. Jag vill att alla dessa problem som rör snippan och oss med livmoder ska normaliseras, så att vi kan få den hjälp och det stöd vi har rätt till. Det ska vara okej att vara sjukskriven från jobbet p.g.a underlivssmärta, likväl som man kan vara hemma p.g.a migrän eller magsjuka.

Det har varit lite väl tyst här, den senaste tiden. Och det känns synd. Men nu har jag fått ny glöd! Min förhoppning är att försöka skriva ca 1-2 inlägg per vecka. Sen vill jag också tipsa er om att hålla utkik efter tidningen Amelia. Varför då undrar ni!? Jo, för att de gjort en intervju med mig angående min vestibulit och förlossning. Intervjun kommer ut nu, någon gång under sen-sommar eller höst. Det känns kul och viktigt att de faktiskt valt att uppmärksamma mig och min blogg! Att de väljer att faktiskt lägga fokus på något som drabbat mig, och många med mig. Jag är mer än gärna vestibulitens ansikte utåt! :-)

Ta hand om er, så hörs vi! =)
Kram.

blogstats trackingpixel

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>